Min värsta chef

Dom sista femton åren har jag tillbringat bakom ratten på ett antal taxibilar. Både egna och andras. Typerna av uppdragsgivare har växlat mellan limousiner, vanliga taxibilar och väldigt små taxibilar.

Bland annat hade jag en utflykt till Kungliga Huvudstaden. Och, peppar, peppar, haft turen att jobba för väldigt bra arbetsgivare. Men det är två som utmärker sig.

- Som utomordentligt dåliga arbetsgivare.

Att använda dom i kondomreklam, är kanske att ta i, men jag är inte helt säker på detta.

Den jag skall berätta om nu är en vid tiden 28 årig världsmästare, och droskägare i en mindre svensk stad.

Jag hade med mig 12 års erfarenheter av att köra riktigt fin taxi i Särö, Göteborgs absoluta gräddhylla. Och därför van att hantera mycket krävande kunder.

Körde även en tid på ett företag i Göteborg, som genom att ha en lågprisprofil, var nattarbetarnas absoluta favorit. Och på alla ställen där jag jobbat bygger verksamheten på kontinuitet och fasta stamkunder.

För mig själv har en av drivkrafterna varit att oavsett humör på den som kliver in i bilen, så skall det vara en nöjd kund som kliver ur bilen. Nöjd och på gott humör. Och jag vet att i 99 fall av 100 lyckas jag. Och jag har aldrig heller gjort skillnad på olika kunder. Gamla Ebba 85 år och färdtjänstresenär, Pelle Plånbok 22 år och i farten, direktör Storföretag 58 eller fyra gapiga ungdomar. Alla har dom rätt till samma nivå av hög service.

Så hamnar man hos arbetsgivaren som vi kan kalla Storfräsarn. Jag hamnade där eftersom jag för att kunna köpa en bostad när jag lämnade Stockholm, var tvungen att ha en arbetsgivare att visa banken. Men känner inte till företaget över huvud taget.

På alla företag skall man introduceras. Och det för att kunna ny teknisk utrustning i bilarna, lära sig hur man får sina uppdrag och lära sig vilka som är företagets VIP-kunder. Man brukar även få lära sig om det är några ”luriga” adresser.

Introduktionen här var att jag fick åka med en annan chaufför i nästan tre timmar. Inga adresser, inget om VIP-kunder eller adresser.

Varningssignal 1!

Under resan blir min ”instruktör” uppringd av storfräsaren, för en skitsak som hänt en annan dag. Instruktören blir utskälld och nergjord så han lägger på luren. Gråtandes!

Varningssignal 2

När vi då, efter nästan tre timmar kommer åter kontoret, står Storfräsarn utanför och tycker att jag är färdigintroducera. Med bland annat en taxameter som jag aldrig sett tidigare, och än mindre fått trycka på. Eftersom min introduktion bara gick ut på att jag satt bredvid instruktören. Inget hands on. Jag påtalade denna brist i mina kunskaper och får då till svar att ”Vi har inte råd med mer introduktion”.

Detta är varningssignal 3.

Nu borde jag ha åkt hem. Tagit kontakt med närmaste beställningscentral och skaffat en annan arbetsgivare. Men man är ju så dum och naiv, så man hoppas att chefen bara haft en dålig dag.

Nu får jag se bilen jag skall köra. En Ford med över 70.000 mil på mätaren. Bilen ser ut som skit. Den luktar skit, har en manuell växellåda där det fattas en växel. Trean som är ganska bra att ha när man kör en del i den mindre stadens centrala delar. Och en stol som får vilken pinnstol som helst att framstå som rena länsfåtöljen.

Passagerarutrymmet har gamla, genomskitna stolar. Kort och gott. Man skickar ut mig i ett vrak, som milt sagt gjort sitt.

Varningssignal 4.

Jag börjar nu inse vad det är för dåre jag har som arbetsgivare. Men beslutar mig för att jag måste ju försöka. Och då tas även beslutet att jag skall försöka att hålla mig tyst och så långt borta från honom som möjligt. Och det funkar sådär. Jag upptäcker också att jag, med mina 40 år, är den äldsta som kör inom åkeriet. Och det är ett ganska stort åkeri med 14 taxibilar och flera rena bud och lastbilar.

Men som det är på alla arbetsplatser med en ung personalstab, och en tyrann som styr. Skapas det medlöpare och skvallertanter. Detta företag är inget undantag. Men en miljö där alla springer runt som strykrädda hundar och tittar över axeln varje dag. Bland annat hittades ett kolapapper i en dörrficka på min bil en dag. Och dra åt helvete vilket liv det blev. Jag trodde allvarlig talat att ett världskrig brutit ut.

För ett kolapapper!

Jag har glömt att berätta om Storfräsarns småbröder. Humle och Dumle. Den ena skall vara någon form av personalchef. Den yngsta, här kallad Dumle ”skötte” verkstaden. Humle hade läst på universitetet, med mycket goda studieresultat och hade bara sin sista uppsats kvar innan han skulle vara helt klar inom sitt ämne. Alltså en hyfsat smart kille. Storfräsarn åkte då till Humle och tvingade honom in i företaget. Eftersom han visste att om uppsatsen var avklarad och slutbetyget utskrivet, så skulle han aldrig mer se lillebror.

Dumle är bara klent begåvad. Så han skall nog vara glad för att storebror kan förse honom med arbete. Men att vara verkstadschef har gjort Dumle till en riktig luftballong. Dumle monterade bland annat den tekniska utrustningen i bilarna. Alla deras bilar hade GPS-navigator. Men skärmar och antenner var så illa monterat, att man inte kunde se på vägen och skärmen samtidigt. Och Antennernas placering gjorde navigatorerna så långsamma att dom låg ett halvt kvarter efter när man körde. Alltså helt oanvändbara.

Jag hade lyckan att ha skaffat en egen, bärbar GPS som jag burit mellan de olika taxi bilarna. Detta var min smala lycka. Papperskartor höll man inte med. Det fick varje chaufför skaffa själv. Man hade ju faktiskt monterat GPS i bilarna. När jag påtalade att man kanske skulle pröva en ny placering av skärmarna så fick jag veta att detta var något jag inte fattade.

Till saken hör att jag var en av de första som monterade Infotament utrustning i mina egna taxibilar. I infotamentutrustningen ingick även GPS-navigator. Och jag flyttade runt grejorna i min första bil för att hitta den optimala placeringen både för mig som förare och för mina resenärer. Men som sagt Dumle sa att jag inget visste.

Detta var första spiken i min egen kista.

Den enda lördagsnatten jag körde satte sig Storfräsarn och ledde trafiken. Detta var en ganska intressant upplevelse.

Storfräsarn pratar ganska bred dialekt. Vilket gör att inte ens hans ”infödda” chaufförer förstår vad han säger. Han har också en tendens att vråla i micken när han blir exalterad och stressad. Och stresstålig är han som en sufflé! För att göra anrättningen ännu mer intressant, så får man order i bilarna även från en större taxiväxel. Där det inte finns någon radiokommunikation annat än en remsa som säger vart man skall och en mobiltelefon för att prata med storväxelns personal.

Så nu skall man som chaufför välja vilken uppdragsgivare man skall ta uppdrag ifrån. Och råkade man ta ett uppdrag ifrån storväxeln, i fel tid, så fick Storfräsarn riktiga frispel. Men gjorde man det inte i, för honom, rätt tid så fick han frispel för detta. Så frispel, det visste man att han skulle få. Oavsett hur man gjorde.

Denna kväll fick jag ett uppdrag som bestod av att jag skulle hämta två tjejer i 35-års åldern utanför ett av stadens nöjesställen. Då säger erfarenheten: Åk fram till stället, hitta dina kunder, genom att fråga efter deras namn, gå ur bilen och öppna dörren så ingen mer kommer in i bilen. Framför allt är detta viktigt när man kör kvinnor och tjejer. Eftersom då har dom möjligheten att hänga av det där drägget som bara vill klänga på dom. Och som vill massa saker som inte dom kvinnliga resenärerna vill.

Jag gör så. Öppnar dörren och hjälper tjejerna in. När jag kommer tillbaka till förarplatsen håller komradion på att hoppa ur fästet för att storfräsarn vrålar efter mig. Och med kunderna i bilen, så vrålar han åt mig att jag måste lyssna på radion.

Mitt svar till honom är att jag faktiskt har hjälpt dom som betalar både hans och min lön in i bilen. Och att mitt fokus är 100% på dessa. Han får vänta på sin tur. Detta går ut i alla bilar i den lilla staden. Nu börjar även mobiltelefonen ryka.

Innan jag lyfter luren, vänder jag mig till mina passagerare och säger att ”Nu ringer chefen!”.

Och mycket riktigt. När han har gapat på mig oavbrutet i nästan två minuter – Karl’n skrek även på inandning, svarar jag bara helt lugnt.

– ”Du jag har inte frågat mina resenärer vart dom skall ännu. Kan Du och jag ta detta när natten är över och allt har lugnat ner sig”.

Nu blir det en cyklon av Storfräsarn. Han skriker i flera minuter till. Men under tiden det skriks, så ber jag den tjejen som sitter fram att berätta vart dom skall. Och vi börjar äntligen åka mot destinationen. Efter många om och men så avslutas samtalet. Eftersom jag aldrig kör bil med telefon i handen kopplar jag ut samtalet i bilens handsfree. Detta innebär att passagerarna blir vittnen till alla oförskämdheter och dumheter Storfräsarn häver ur sig. När han äntligen tar andningspaus, så berättar jag för honom att jag använder handsfreen och att passagerarna har hört hela konversationen. Då säger det klick i telefonen och luren åker på i andra änden.

När samtalet (?) äntligen är över frågar tjejen som sitter bredvid mig om han över huvudtaget är klok någon stans. Jag kan bara säga som det är. – ”Inte vad jag vet”. Denna föreställning och mitt sätt att hantera situationen gav mig i vilket fall som helst 100 kronor i dricks. Inget man har råd att tacka nej till som chaufför. Men det här åkeriet skulle dom aldrig mer ringa till!

När bilen tillslut parkeras framåt morgontimmarna så kommer en till skopa ovett. Men ute på stan har jag gjort mig känd över en natt och fått en massa ryggdunkar. Så jag bryr mig inte om bandhunden som skäller. Fick även bekräftat av flera andra att det hade skrattats så det tjöts bland de övriga chaufförerna i den lilla staden.

För att förstå vilket praktarsel han är så måste jag berätta hur man, enligt avtalet, räknar ut en taxichaufförs lön.

En taxichaufför har enligt avtalet en procentlön, där lönen skall utgöras av 32 % plus semesterersättning. – Alternativt 37 % inklusive semesterersättning på inkört belopp. Men för att man inte skall bli helt utan pengar en dålig dag så finns det en garantilön. Denna var då 82 kronor i timmen. Men det som är så fiffigt för arbetsgivaren är att man beräknar detta på 14 dagar.

Detta har Storfräsarn fattat. Så han ger sina chaufförer 9 pass under denna tvåveckorsperiod, då man kör som en galärslav. Och ett riktigt skitpass, där man inte kör in något på dom 10 timmar man sitter i bilen. Storfräsarn satte detta i system. Och man är ju så dum, och naiv, så man tror ju inte att en människa kan vara så djävla gemen, att han drar ner sina anställda, avsiktligt, i fördärvet. Men Jo det kan man.

Och när man har en taxibil som går sönder, kan man ju alltid försöka få sina chaufförer att betala notan. Det lyckades med flera andra chaufförer. Men inte med mig. När han ville att jag skulle betala så sa jag att det skall ske på ett villkor i såfall. Mitt namn på alla kvitton och jag skall välja verkstad.

Han försökte aldrig detta med mig någon mer gång.

Däremot lyckades Dumle att skylla ett brustet bilyl på mig. Hävdade att jag skulle ha kört sönder det. Man hade ju hittat jord i plasten framför kylaren. När jag bad om att få se kylaren så hade jag inte med den att göra. Men jag är inte dummare än att jag stegar in i verkstaden, fram till det kylelement som står där och hittar tydliga märken i kylaren efter en garagedomkraft. Mönstret var till och med identiskt med den domkraft som stod inne på verkstaden.

Nu var det Dumles tur att skrika som en gris. Jag lämnar verkstaden med ett ”Du är dum i huvudet” och ger mig ut och arbetar.

Tio minuter senare får jag ett nytt samtal från storebror där det skriks. Jag förklara för honom att jag har sett den utbytta kylaren, och att jag även sett lyftmärkena i denna. Han säger då att jag ljuger. Och att jag inte har i verkstaden att göra. Men jag säger bara at om någon kastar skit på mig, så är det min rätt som människa att försvara mig.

Under passet börjar en drivaxel på bilen att knaka. Och då säger ett vant bilöra att det snart kommer gå sönder. Jag ringer in till Storfräsarn och berättar. Och får skrik i örat tillbaka. Och att jag minsann skall köra mina timmar.

Det tar 20 minuter så går drivaxeln av. Och bilen blir stående.

Jag ringer då min sambo, ber henne att komma och hämta mig. Vi åker ner till firman, hämtar min bil och jag lämnar in nycklarna med en lapp om i vilken P-ficka den står.

Nu fick jag nog.

/Ulf i Södra Halland

Ett inläggi tävlingen: Min värsta chef på Kulturbloggen

Tävla du med